DOG BARKING IN THE DISTANCE | Jessica Blom, Karen Pettersen og Siri Sandersen 6. oktober - 17. desember
Jessica Blom, Karen Pettersen og Siri Sandersen er utdannet fra Kunsthøgskolen i Bergen og Kunthøgskolen i Oslo. De har laget en stedsspesifikk temporær installasjon på Telemark Kunstsenter.
Dog barking in the distance
Vad skapar känslan av hemtrevlighet, the homely? Jo, grannar som spelar hög musik, biltrafiken utanför, ungdomar som bråkar och skriker. All deras jävelskap gör mig lycklig. Det gör mig glad för att jag kan stänga ut dem. Mina väggar gör det möjligt att dra sig undan från världen. Men känslan av det hemtrevliga är beroende av det där oljudet utifrån, the background noise. Ett hem gör oljudet uthärdligt. Eller också gör det hemmet outhärdligt. I båda fall ger oljudet varje hem sin ton, sin specifika karaktär. Alla rum låter olika beroende på hur rummet är utformat, och detsamma gäller för hemmet i sig. Jag kan svårligen tänka på min gamla lägenhet i Hökarängen utan att tänka på grannarna, inte bara den ständigt redlöse Lasse och hans respektive, utan också de som höll sig inlåsta och knappt hördes eller syntes. Frånvaron av ljud utgör också ett slags sällskap. Ett hem är alltid knutet till sin omgivning, till alla de där personerna som man aldrig lär känna, som man undviker i trappen och som man likväl tjuvlyssnar på i sin egen trygga vrå. I ett hem är man avskärmad och ändå inte. Omvärlden smyger sig oupphörligen in. Ingenstans är detta tydligare än på film. Ta vilken film som helst, det vill säga en ljudfilm i en kommersiell produktion. Så fort ett hem skildras på film hör vi ett och samma ljud: en hund som skäller på avstånd. Det rör sig alltid om en annans hund, som en påminnelse om att någon håller vakt och att faror lurar därute. På så sätt tjänar hunden två syften: att som ett av de första domesticerade djuren påminna om den där platsen som vi kallar hem, samtidigt som hundskallet ger upphov till en känsla av distans, där åskådarna görs medvetna om den yttre världen och dess potentiella hot, allt det där som hemmet och hunden ska skydda oss ifrån.
Hunden som skäller riktar sig till åskådaren. Den säger: du är bara en gäst. Och den som betraktar utifrån har en blick som den hemvana saknar. Åskådaren är därför ingen voyeur, utan någon som kliver ut i bakgrundsbruset och ges möjlighet att höra det hemvana med nya öron. Hunden som skäller har också fått en egen term: dog barking in the distance. Sannolikt är detta en följd av den undertextkultur som växt fram kollektivt på nätet sedan fildelningen tog fart runt millennieskiftet. Idag är den standardiserade översättningstermen närmast synonym med ett hem, i alla fall för de som sysslar med undertexter som hobby eller som använder dem regelbundet. Men den som börjar lägga märka till hunden som skäller kommer aldrig att kunna se på film på samma sätt. Undertextkulturen – som ifråga om ljudinslag har sitt ursprung i översättning för döva – har åskådliggjort det som har varit ett så vanligt förekommande inslag i ljudfilmens historia att den borde få alla filmklippare att rodna av estetisk skam. Men det finns en viss poesi i termen. Inte bara är det någonting komiskt i översättningar av ljudinslag. Också den ständiga påminnelsen om en osynlig, alltid arg byracka har någonting lustigt över sig, som en okontrollerbar best som inte ska hålla oinbjudna gäster borta, utan tvärtom ska få oss att känna oss hemvana. Här är hunden och där är följaktligen hemmet. Hunden som skäller visar att det domesticerade bygger på en sublimering av konflikter, rädslor och drifter. Vi må kanske bo i samma hus, samma kvarter, samma stad, men det betyder ju inte att vi gillar varandra. Ett hem är en andra början.
Joni Hyvönen
Jessica Blom, Karen Pettersen og Siri Sandersen er utdannet fra Kunsthøgskolen i Bergen og Kunthøgskolen i Oslo. De har laget en stedsspesifikk temporær installasjon på Telemark Kunstsenter.
Dog barking in the distance
Vad skapar känslan av hemtrevlighet, the homely? Jo, grannar som spelar hög musik, biltrafiken utanför, ungdomar som bråkar och skriker. All deras jävelskap gör mig lycklig. Det gör mig glad för att jag kan stänga ut dem. Mina väggar gör det möjligt att dra sig undan från världen. Men känslan av det hemtrevliga är beroende av det där oljudet utifrån, the background noise. Ett hem gör oljudet uthärdligt. Eller också gör det hemmet outhärdligt. I båda fall ger oljudet varje hem sin ton, sin specifika karaktär. Alla rum låter olika beroende på hur rummet är utformat, och detsamma gäller för hemmet i sig. Jag kan svårligen tänka på min gamla lägenhet i Hökarängen utan att tänka på grannarna, inte bara den ständigt redlöse Lasse och hans respektive, utan också de som höll sig inlåsta och knappt hördes eller syntes. Frånvaron av ljud utgör också ett slags sällskap. Ett hem är alltid knutet till sin omgivning, till alla de där personerna som man aldrig lär känna, som man undviker i trappen och som man likväl tjuvlyssnar på i sin egen trygga vrå. I ett hem är man avskärmad och ändå inte. Omvärlden smyger sig oupphörligen in. Ingenstans är detta tydligare än på film. Ta vilken film som helst, det vill säga en ljudfilm i en kommersiell produktion. Så fort ett hem skildras på film hör vi ett och samma ljud: en hund som skäller på avstånd. Det rör sig alltid om en annans hund, som en påminnelse om att någon håller vakt och att faror lurar därute. På så sätt tjänar hunden två syften: att som ett av de första domesticerade djuren påminna om den där platsen som vi kallar hem, samtidigt som hundskallet ger upphov till en känsla av distans, där åskådarna görs medvetna om den yttre världen och dess potentiella hot, allt det där som hemmet och hunden ska skydda oss ifrån.
Hunden som skäller riktar sig till åskådaren. Den säger: du är bara en gäst. Och den som betraktar utifrån har en blick som den hemvana saknar. Åskådaren är därför ingen voyeur, utan någon som kliver ut i bakgrundsbruset och ges möjlighet att höra det hemvana med nya öron. Hunden som skäller har också fått en egen term: dog barking in the distance. Sannolikt är detta en följd av den undertextkultur som växt fram kollektivt på nätet sedan fildelningen tog fart runt millennieskiftet. Idag är den standardiserade översättningstermen närmast synonym med ett hem, i alla fall för de som sysslar med undertexter som hobby eller som använder dem regelbundet. Men den som börjar lägga märka till hunden som skäller kommer aldrig att kunna se på film på samma sätt. Undertextkulturen – som ifråga om ljudinslag har sitt ursprung i översättning för döva – har åskådliggjort det som har varit ett så vanligt förekommande inslag i ljudfilmens historia att den borde få alla filmklippare att rodna av estetisk skam. Men det finns en viss poesi i termen. Inte bara är det någonting komiskt i översättningar av ljudinslag. Också den ständiga påminnelsen om en osynlig, alltid arg byracka har någonting lustigt över sig, som en okontrollerbar best som inte ska hålla oinbjudna gäster borta, utan tvärtom ska få oss att känna oss hemvana. Här är hunden och där är följaktligen hemmet. Hunden som skäller visar att det domesticerade bygger på en sublimering av konflikter, rädslor och drifter. Vi må kanske bo i samma hus, samma kvarter, samma stad, men det betyder ju inte att vi gillar varandra. Ett hem är en andra början.
Joni Hyvönen
